Tänkte berätta lite hur mitt liv ser ut för tillfället:

Är fast i ett "förhållande" som är dött. Har inte fått känna mänsklig närhet på flera månader... Varje dag jag är kvar så dör en liten bit av den jag är.

Har kommit överens att jag ska flytta, men har inte råd att betala 3000 för en etta... letar varje dag efter en billig lägenhet... Inte säker på om jag kommer överleva sommaren om jag flyttar...

Det som slog mig hårdast var när vi skulle köpa hus. Vi var nära att bjuda på ett fint hus... då säger han att vi har problem... dessa problem var enligt mig överkomliga och kunde arbetas på...

Sedan följer månader med ovishet... Älskar du mig? - Jag vet inte... Vill du att jag ska bo kvar? - Jag vet inte...
Jag befinner mig i ingenmansland... men inser att jag måste ta mig därifrån för att överleva som individ... men samtidigt så slits jag av känslan att jag fortfarande älskar honom...

Nu efter ännu en tid så har jag insett att jag skulle ha flyttat direkt... då hade det kanske funnits en chans att förhållandet skulle ha överlevt... Nu lever vi som kompisar och knappt det... jag får vara glad att vi kan tala hövligt till varandra...

Det känns som om jag har offrat allt jag har och den personen jag är/var under dessa två och ett halvt år som förhållandet har varat... Jag är rädd att jag inte har kraften att börja om... men jag måste...

Jag måste lära mig på nytt att ta hand om mig och mina behov... att sätta min person i det främsta rummet... något som jag glömt bort... det har skett gradvis... jag har glömt vad jag vill...

Till råga på allt så vill han vid vissa tillfällen, så som vid fester hos hans kompisar, leka att allt är som vanligt... vid dessa tillfällen så brister mitt hjärta... det känns så nära men så långt borta...

Så, nu har jag gett er en liten inblick i mitt liv och hur jag känner mig just nu... Jag ser fram emot din fest Kristin... då funderar jag på att supa huvudet av mig och vara allmänt jobbig... Längtar=)...

Det här inlägget kanske kommer sticka i ögonen på en del... men jag måste skriva av mig för att hålla mig över vattenytan... för tillfället känns det som om jag var på väg att drunkna, men i sista sekunden lärde mig att trampa vatten... och här är jag nu... trampandes för glatta livet...

Utan mina underbara klasskompisar hade jag inte överlevt den här tiden.... ni är bäst!

Även  mina underbara kompisar, ni har inte fått reda på så mycket, men det har räckt att ni funnits här och skrivit en rad då och då, ni är underbara och jag är väldigt glad att ni finns...