Oftast så har jag föreställningen att jag mår bra.
Att jag har det bra.
Men det känns i hjärtat när jag ser att alla vänner och nära har hittat sin plats i livet. Hittat sin andra hälft. Tagit sitt liv till en ny nivå. Jag har ett stort behov av närhet.
Ett stort behov av kärlek.
Men när jag träffar någon så känns det nästan som om jag förlorar en del av mig själv. Att jag på något sätt är beredd att ge upp min hela personlighet och låta min värld kretsa runt den personen. Att jag tillåter den personen att trampa sönder mig.
Men jag intalar mig att jag har det bra.
Jag och min katt.

Men vissa nätter. En natt som den här. Så känns det som om jag ska gå i bitar. Det räcker att jag vet att du är i samma stad.
Inte två timmar bort. I samma stad.
Det har aldrig kännts så naturligt som när jag har haft dig i min närhet.
En själsfrände. Den första själsfränden.
Jag vet inte om du fortfarande har din tjej i din stad. Eller om du någonsin har haft någon. Men detta är första gången som du finns i min närhet på ett tag. Som jag vet att du är i min närhet. Första gången du besöker din hemstad och inte kanske träffar mig. Senaste gångerna har inte heller varit planerade. Men när vi väl träffats, om än bara för några timmar. Så har det kännts som om jag är tillbaka hos min själsfrände.
Saneringsarbetet efter är omfattande.
Jag är direkt tillbaka där vi aldrig avslutade.
Känns som du vill ha mig som din, men inte kan ta att jag inte bor i samma stad och därför inte klarar av det. Jag vill inte bli jämförd med andra.
Jag vill ses som mig.
Jag vill vara jag.
Reparationsprocessen efter ett möte med dig. Att få tro till mig igen.
Tänker du på mig?
Tänker du på mig någon gång?
En termin är svårt att glömma. En termin är både kort och lång. Vi träffades inte så många gånger. Men det var tiden i mellan våra möten som kändes.
Tiden då det kändes alldeles underbart att höra din röst i telefon.
Tiden då jag inbillade mig vad du gjorde i staden två timmar bort.
Tiden då jag älskade med hela mitt hjärta.
Tiden då man saknade så att hjärtat var nära att gå itu.
Tiden då du inte hörde av dig.
Tiden då du slutade höra av dig. 
Sekunden då du sa att du tycker om mig så mycket att du inte skulle klara om det tog slut. Därför var det bättre att sluta nu. Men det tog inte slut då. Vi träffades fortfarande när du kom tillbaka till din hemstad. Även efter du träffade en tjej i staden två timmar bort. Du pratade inte. Vi hade lovat att vi skulle prata med varandra. Jag var inte arg.
Jag är inte arg.
Jag är bara besviken på att du inte pratade med mig. Men jag mår bra. Du har bara lite problem att lämna mitt huvud nätter som den här. Trodde jag var över dig. Som om jag någonsin kommer vara det. Du kanske bara kommer vara lite mindre aktiv i mitt huvud. Måste bygga upp mig igen själv än en gång. Kanske är jag svår att förstå mig på. Kanske är det därför jag inte träffar rätt. Inte ens jag förstår mig på mig själv.

Nu ska jag stänga ögonen och låtsas sova tills det är morgon.

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna med dig. Jag kan inte skilja på om jag vill va med dig. Jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig. Jag kan inte skilja på om jag vill skada dig. Med du om någon borde förstå att man inte gör så här mot mig.